Mrsbubbles

Jag åt musli en dag förra veckan o kände nåt stenhårt i munnen.
Jag blev ju lite brydd så klart, eftersom jag gjort den själv o borde ju veta om det fanns nåt hårt i den.
Det var en bit av min tand!!!! Min egna, älskade tand.
Jag hade nog inte engagerat mig så mycket i dan , om det inte var så att det kändes som att jag hade taggtråd upp i tungan.
Jag gick mitt livs största fasa tillmötes; Jag skulle behöva hålla tyst! Alla som känner mej vet att det är ett fruktansvärt öde som skulle drabba mej då.
Jag kände att jag inte kunde utsätta min omgivning för att slippa lyssna på min ljuva stämma, o att inte få mina goda råd, så jag bestämde mej för att ringa. Ringa till de där stället som man tycker att det är konstigt att folk vill jobba på.
Jag fick tag på en mindre serviceinriktad människa där, som svarade mej att det minsann inte fanns några tandläkare att uppbringa denna em.
Jag hade vid detta laget en stor blåsa på tungan o läsapade värre än en pilsk Victoria Beckham.
Jag sa: Jaha, men då måsschte jag schliipa ner tanden själv. Kan jag använda gubbensch fil?
Då fick jag en tid.
Helt plötsligt fanns det nån som kunde tänka sig att förbarma sig över mej.

Lastade in mej o prinsessan i vita faran ( volvon) o blåste i väg.
Väl där hade min älskade mamma tagit ledigt en stund från jobbet, så hon kunde passa min ängel medans de tejpade i hop min tand. Trodde jag att dom skulle ja. Fel av mej.
- Det kan ju inte ta så lång tid, sa jag till mamma, en halvtimme kanske. Trodde jag ja. Fel av mej.

Tandsköterskan petade in en sån där jävla bit i munnen på mej, o fotade av min tand. Den sa hon : Mmmm, vi får se.
Vadå får se???!!!

Själva tandöverhuvudet kom in o kollade på bilden, tittade sen på mej o rynkade pannan.
- Men lilla du, vad du måste ha ont.
- Nja, svarade jag, inte schååå farligt. Väscht med tungan.
- Du har en inflammation här, ändå ut i örat, jag förstår att du har ont.
-nja.....njä, sa jag.
Jag hade ju inte ens i närheten så ont som hon verkade tycka att jag skulle ha. Jag kände efter....men nä...inte så mycket...mer än i tungan, som sagt.
Hon började pilla...o min tand gav upp. Den liksom föll isär.
Då sa hon : - vill du ha tanden kvar?*
Jag svarade: Ja, tack. Om jag får schåå. Hemscht gärna.
Jag menar, det är ju trots allt min, o jag har ju haft den hela livet.
Då sa hon: Det går nog inte!
Nähä...men varför frågade hon då???
Nä, sa hon sen. Den här går inte att rädda. Mycket inflammation, du vet. Typ.

Sen blev det en himla fart. Sprutor osv.
Då sa hon: Du blev lite blek om nosen nu...är du orolig?
Jamen...tror fan det! Jag skulle ju stympas! Amputera bort en bit av mej.
Suck.


När den var urdragen så sa hon: Sådär ja, nu får du gå så där över sommaren.
Över sommaren???!!!!
Va fan. Ska jag gå o se ut som en jävla uteliggare hela sommaren?????
Ja, sa hon klämskäckt För det första så syns det inte, o för det andra så har du inget val.
Du har sån inflammation att det tar flera månader att läka.

Jamen herre.

Gissa exakt hur synd jag tyckte om mej själv?
Och hur mycket jag fortfarande tycker synd om mej?
Tur det finns vin...

Men jag är fortfarande inte säker på att hon visste vad hon gjorde. För sen hon drog ur den så har jag faktiskt fått ont.

Precis så ont som hon såg ut att jag skulle ha.

Klåpare