Min kusin påstår
Min mobil ringde kl 23.
I luren var min älskade kusin.
Med världens garv i örat o på bredaste dalmål hojtade hon:
- Jag tänker säga upp mitt släktskap med dej.
Jag orkar inte med dej mer.
Vad har du gjort nu då?
Jag svarade: - Anmält dej till ensam mamma söker. För de har jag ju .
Hon garvade som en galning. Helt hysteriskt. - Men nejje, då måste ju dom ju komma hit ju.
Och jag måste flytta, för jag kommer ju att bli osams med hela byn ju.
Men jag lovar att hon kommer att bli den perfekta kandidaten. Vilket hår hon än har. Även om det är den frisyren då hon ser ut som en mikrofon.
Killarna kommer att falla som käglor.
Men nu sa hon att det går ju lika bra med tjejer oxå.
Kanske även kor går bra. Bara dom är beredda på att vara ensamma mycket.
Hon tror att jag inte har nåt annat att göra än att fundera på henne o hennes liv.
Men det har jag- jag lovar med fyra barn är det inte bara min kära kusin som finns i min skalle.
Fast en stor del är hon. O hennes hår.
Hon säger att hon blir nervös på mej. Att det är mitt fel att hon äter choklad.
Visst är det skönt att skylla på nån annan?
Fast jag skyller ju oxå på mej ju =)
Vore jag hon så skulle jag vara jätteglad att jag har mej. Helt ärligt.
Fast jag tror att hon är det med. Helt ärligt.
I morgon ska hon ut på Gayfest.
Lyckliga hon.
Puss o pill
Vissa dagar bara hatar jag detta
Det är det värsta jag vet.
Gumman .... Föder hellre tio barn än att ha så här ont en gång i månaden.
Jag tycker så synd om mej själv nu.
Lika bra att gå o blöda bakom en buske.
Piss o hej.
Nu slutar jag
Jag går bara upp mer då.
För tio år sen tänkte jag aldrig på vikten.
Då var jag smal.
Jösses
Då jag var liten så var det den värsta dagen jag visste.
Inget hände, inget öppet, o det var knappt något på Tvn.
Det enda spännande som hände var om man hade lyckats tjata till sig sig påskägget för tidigt o käkat upp allt sån man fick racerdiarre´.
Idag sov min man över, vaknade samtidigt som dom var här o hämtade honom.
Min lilla klimp vaknade kl halv tio. Då smög hennes storebror upp o tog med henne ner. Därnere visade sig att vår katt, hon som tror att hon är människa hade vart upp på bordet o vält o tuggat i sig halva vårt påskris.
Vilka korkade djur!!!!'
Sen vrålade största dottern att nån av katterna hade pissat i hennes väska.
Suck.
Varför gör dom så?
Hur som helst så har vår människokatt haft ner blomman i hallen. O jag ställde upp en halvtrasig kruka tillbaka.
I dag skulle jag ta reda på den.
Men hej o hå säger jag bara.
Det slutade naturligtvis med blodbad.
Suck...
Skar mej rejält i pekfingret. Kände svetten bryta fram....
Så nu sitter jag med jordens tuss på peken.
Knäppte kort o skickade till maken för att få lite medhåll.
Fick ett mess tillbaka; Fryser du om fingret??
Dåre.
Allt jag ville ha var lite tycka synd om.
Nu ska jag gå o ta reda på mitt kök. Ser ut som en sprängd busshållplats i Kwait.
Få se hur många delar jag tappar på kroppen.
Trevlig Påsk mina vänner.
Tittade på mitt tidigare inlägg
Jag har ju länge undrat över varför jag förblir fet, med tanke på min tvååring.
När jag läste mitt tidigare inlägg insåg jag!
Jag har bytt ut min man mot....... GODIS*!!!
Två kg sen i måndags.
Jag är duktig jag.
Jag har kommit på
En arbetsänka!
Fullkomligt ensamstående med barn.
Min livskamrat är aldrig hemma.
Totalt otillåten singel.
Jippieh, va kul det lät.
bananer
Tänkte på det där med bananflugor.
Vad kommer dom ifrån?
Jag menar, hur kan dom veta att jag har köpt bananer??
Och om det nu skulle va så att de lever i skalet som puppor, eller vad det heter, hur äckligt är inte det då de finns bland vindruvor med???
Kan någon tala om detta för mej.
äter vi dom ???
Eller går det rikslarm bland dessa äckliga skitar att det finns övermogen frukt hos oss?
Tacksam för svar.
För jag är ju inte som andra jag...
Fyra barn. Många barn. I varierande åldrar, så klart =)
Hursom....många föräldramöten, insamlingar, träningar, o mycket socialt engagemang.
Jag måste säga att jag är TOTALT värdelös på detta kapilel av föräldrarbiten.
Jag hatar allt detta kom i hågande.
Som sagt, möten o träningar o allt annat som liksom följer med våra guldklimpar.
Det finns föräldrar som sätter upp sina lappar, som skriver in i almanackan då det är nåt o som har barnens schema uppsatt på väggen hemma. Då vet dom exakt vilken dag det är utedag med matsäck i skolan. Eller idrott.
Eller allt annat dom hittar på där.
Jag har oxå barnens schema uppsatt hemma. På insidan av ett köksskåp, bredvid matsedeln, så jag behöver bara öppna en dörr o titta.
Det glömmer jag bort.
Vi har en jättefin almanacka på väggen.
Den är tom.
O det där med matsäck.....suck. Jag skulle få IG direkt kan jag säga.
Och sen till råga på allt är jag ju en tidsoptimist i fingerspetsarna.
Jag är totalt inkompetent på att räkna ut när jag måste åka hemifrån för att komma i tid.
Och om jag kommer i väg som jag ska, så har jag glömt bort att tanka, eller nåt annat spännande.
Så kommer jag försent ändå.
Alla våra klockor här hemma går före sin tid.
Det hjälper inte, för det har jag ju lärt mej.
Att de ändå inte går rätt, menar jag.
En gång skulle jag vara duktig då vår trettonåring skulle till tandläkaren.
Vi var bara tre minuter för sen. Då, när vi satt där o väntade kom det ut en sköterska o såg så brydd ut.
Jag sa att vi hade tid o då svarade hon att nu hade de minsann stängt för lunch.
Våran tid var om en timme.
Men jösses. De blev ju inget bättre.
Eller då jag skulle till tandis o vår nittonåring var sex år. Jag sov över naturligtvis, vaknade fem i tio. Ringde i panik till tandläkaren o frågade vilken tid jag skulle vara där. Det var nångång runt tio,visste jag.
Ja, svarade människan i luren. Klockan fem över tio ska du vara här. Hinner du?
Jadå,inga problem, svarade jag.
Men hur jävla korkad är jag? I vild panik skrek jag till dottern, fort, fort, spring.
Då bodde vi alldeles i närheten av tandis, så det var gåavstånd.
Exakt fem över ramlade vi in där.
Jag suckade o drog en harang om att barnvakten hade ringt i sista minuten o sagt att hon inte kunde komma. Därför blev vi sen. De trodde på mej, till min lycka.
Då, då jag ligger där, fullproppad med slangar o prylar i munnen o absolut inte kan försvara mej, hör jag min dotter som sitter på stolen bakom:
Jag har ont i magen.
Jaha? svarade sköterskan.
Dottern svarar: Ja, jätteont. Jag fick ingen mat i morse, för min mamma sov över o vi fick springa hit.
Vad skulle jag säga?
Jag lever i ett totalt kaos. En slags skyddad verkstad där inte tider finns.
Det är ärftligt.
JAg vet, för då äldsta skulle konfirmeras så blev jag så brydd då mina föräldrar satt på första parkett.
Det händer sällan att de kommer i tid, tro mej.
Hur gick det här till, frågade jag min pappa.
Vet ni vad han hade gjort?
Han hade sagt till mamma att det började en timme tidigare än vad det skulle!
Min pappa är den enda mannen jag känner som är smart o kan tänka själv!
Gud välsigne.
Vi fick ju som sagt hem vår nittonåring igår.
I dag fick jag sova till tjugo i elva.
?????
Det kommer jag inte ihåg sist jag gjorde.
O det konstiga är att jag fortfarande är trött.
Måste va för att min kost de senaste dagarna vart ca ett kilo godis.
!!!!
Sen vet jag inte vad som hände, men nu har hon städat hela vår trettonårings rum.
Från tak till topp.
Det kommer jag inte heller ihåg sist det hände.
Men just idag är hon en Gudagåva, denna vackra unge. Förlåt. Halvväxting, menar jag.
Ojojoj
Eller rättare sagt, det nyaste bilen. Den finaste, o den bästa.
Vi har fyra bilar till. Två som inte går. Och två som är trasiga.
Efetrsom min man jobbar nästan jämt så har jag blivit tvunget att ta en av de andra räken.
En volvo är det. 240?242?
Ful, gammal o som sagt trasig.
Det största felet är,förutom att min man tror att han ska hinna ha tid att laga dessa bilar, fläkten i den bilen som jag disponerar nu. Det blir med andra ord aldrig varmt i bilen o dessutom väldigt immigt på fönstren.
Hursom. Jag har lidit över att behöva frakta rumpan i denna bil. Men de som lider allra värst är våra barn.
Första ggn jag hade vår trettonåring med i bilen skrattade jag så att jag nästan dog.
Jag talade om för henne,efter det att hon nästan tagit med sig dörren in, att om hon hade nåt att berätta,såblev hon blev tvungen till att prata fort.
För går det fortare än 70 så låter den så att man inte hör nåt.
Sen, då vi kom ut på motorvägen så trodde hon att hon hade rutan öppen, för det visslade så hemskt.
Hon tog tag i veven, bara det var en upplevelse för henne, o tänkte veva. Jag skrek rätt ut;
Rör inte! Då ramlar rutan ner. Den sitter bara med en träkloss.
Hon såg trött ut.
Sen, då vi skulle kliva ur så sa jag till henne att hon skulle låsa. Då kom nästa trauma: Vadå? Låser inte du alla dörrar ?
Nä, sa jag.
Sen, då vi handlat klart så stod hon vid bakluckan o väntade på att jag skulle öppna innefrån.
Sen kom nästa chock; Hon blev tvingad att stå utanför sin dörr o vänta tills jag öppnade hennes dörr.
Innefrån.
Stackars flicka. Hon skämms så fruktansvärt över sin mamma i denna bil!
I dag kom vår nittonåring hem.
Hon bor o pluggar på annan ort.
Hon skulle åka med denna kära volvo o hämta sina syskon
då dom slutade skolan.
Fast jag blev lite tveksam då hon först frågade; Är de automat?
När jag svarade nej, tittde hon på mej o sa: -Vad är det då???
Suck
Jag trodde jag skulle dö då hon skuttade fram två meter o sen la den av. Sen skuttade hon igen.
Jag rusade ut o sa: dra ut chokern.
Hon tittade på mej som om jag var helt galen.
Då hon äntligen kom iväg så hörde hela byn henne.
Det finns hopp om framtiden.
Jaha
Så go med pyamas o napp o alldeles rufsig i håret.
Hon är ju så vacker!
Sen sitter hon liksom o samlar kraft till allt hon ska kunnas tänka hitta på under dagen.
Suck.
Jag hade inte plockat in paketet med havrefras som stod kvar sen frukosten. Det vi öppnade på morgonen.
Gissa?
Hela rumsbordet fullt! Hon passade på då jag var upp en snabbis. Jag sa till henne: Så dår får man inte göra.
Svaret kom blixtsnabbt o lyckligt: NÄ!
Så medans jag försökte rädda det som gick så klättrade hon upp o satte sej på blombrädan.
Fördelen nu är ju den att vi inte behöver få de där trökiga spånet som blir kvar längst ner i kartongen.
Det hjälpte hon till med.
Sen hjälpte hon mej att visa exakt hur många meter det går på en ny toarulle.
Så hittils idag har min tvååring lärt mej två saker:
1. Vill du inte ha spån bland dina flingor. Öppna ditt paket o häll ut innehållet på bordet.
2. Det går aldrig nånsin att få toarullen så smal o fin igen om man har dragit ut den.
Jag blir nog aldrig fullärd
Snooooze
Och hur gick resonemanget kring det?
Jag menar, ska man hinna somna?
Eller ska man ligga en lagom stund på helspänn o vänta på att det snart ska ringa igen?
Mätte man upp tiden nio minuter?
Är det jag som är dum kanske.
Jadu Gumman
Min älskade kusin. Hon med gaser som låter som en trasig raggarbil o luktar som döden...
Hon är ganska bra ändå faktiskt. Fast hon bor i Dalarna. O har en djävulsk dialekt.
Hon har alltid vart lite knepig, fast på ett bra sätt. Hon hörs. Sen om det är då hon ropar på bred dalmål:
Åh, jag ser ut som ett ras! Eller då hon skrattar så det bara kluckar. Det har hon alltid gjort.
Och ändå älskar jag henne.
I alla frisyrer som hon har så älskar jag henne. I alla färger o i alla konstiga former, älskar jag henne.
Hon har en konstig förmåga att påverka folk.
Fast jag tror inte att hon vet det.
Det säger ganska mycket om mej.
Hon smörjde på zinksalva på min tandborste då jag sov där.
Sen stod hon där o blånekade, tills hon helt enkelt inte kunde hålla sig.
Fick hon inte som hon ville då dom var o hälsade på mej så sa hon: Jag säger till min mamma att vi ska åka hem.
Jag var tydligen jätterädd för att hon skulle åka hem.
Hon fick oftast som hon ville.
Så är det än idag. Denna färgstarka dalmas hoppade skiten ur våra barn på studsmattan. Hon bara klev upp på mattan o visade dom att gammal är äldst.
Tills hon slog hastighetsrekord in på toa för att hon höll på att kissa i byxorna. Det blir så då man hoppar o har fått barn. Man pinkar på sig.
Iaf. Hon har ju blivit singel.
Häromdagen fullkomligt lyste min mobil upp av hennes samtal.
Hon har njutit! En hel söndag.
Och det fina med denna person är att hon känner sig manad att berätta detaljer för sin lönnfeta, stressade, håretbarahäänger kusin.
Hon: Nu har jag vart singel på riktigt.
Jag: Vadå?
Hon: Jag har upplevt en riktig man!
Jag : Vadå?
Hon: Han visste vad en kvinna vill ha han!
Jag: ok...?
Hon: Vi låg i sängen ända till fyra!
Jag: hmmm
Hon : Djävlar vilken utrustning! Jag trodde jag skulle svimma!
Jag;
Hon: Fan va jag behövde detta.
Jag:
Jag menar: Jag är såååå glad för din skull hjärtat =)
Och jag är samtidigt glad att jag fick dela detta äventyr med dej.
Tror jag....
Öland se upp!!! I sommar kommer hon!
De maler hål i huvudet på mej
Hon låter oavbrutet.
Jag menar, pratar hon inte så sjunger hon. Eller övar på opera.
Eller bara mässar rent allmänt.
Hon maler, maler, maler o maler. Konstant. Hela tiden o överallt.
Jag håller på att förlora mitt förstånd.
Eller det lilla som finns kvar efter tretton år med henne i familjen.
Jag blir fortfarande lika imponerad hur mycket oväsen det kan finnas i en sån liten människa.
'
När hon var liten så försökte jag få henne att va tyst ett tag. Jag sa att man bara hade fått ett visst antal ord då man föddes. Och att om hon aldrig var tyst så skulle hennes ta slut innan hon fyllt fyrtio.
Det hjälpte inte.
Och hon är allt annat än tyst.
Hon skulle bli miljonär om hon fick jobb som pausfågel.
Fast risken finns att svenska folket skulle hamna på slutna avdelningar runt om i landet.
O det finns det ju inga resurser för.
Så försvann den teorin
Min mattelärare sa en gång till mej att det inte fanns något som var lika rättvist som tiden.
Alla får exakt lika mycket. Det handlar bara om att prioritera rätt.
Han har fel!
Eller så innefattar det inte småbarnsmammor.
Jag har aldrig någonsin tid. Aldrig.
Inte för mej själv i alla fall.
Om man inte räknar timmarna på nätterna då.
I natt var jag uppe o sydde till kl halv två.
Men ska det va så?
När alla andra sover, då sitter jag o hänger över min Bernina.
Sen är jag död halva dagen efter.
Så den där terorin är bara snack..
Jag vet.
Jag funderar på att säga upp mej.
Eller åtminstone gå in i väggen ett tag.
Appropå det där med...
Då vi ändå är inne på den.
Min älskade kusin tänker ibland på sin vikt hon med.
Eller rättare sagt, på vikten som hon tror att hon har.
Hon lever i nån slags snevriden värld där hon ser kilon på sig själv som ingen annan ser.
Knepigt det där.
Men hur som helst då hon tänker på sin vikt äter hon, eller dricker hon en massa konstiga saker som gör att hon liksom ruttnar inuti.
Det är förenat med livsfara att ha henne med i bilen då hon är inne i en sån viktperiod.
Hon släppte ur sig såna gaser att jag trodde att vår granne hade gått o dött i bilen.
Och det hjälpte inte att vi åkte med fönstren nere.
Herrejösses säger jag bara. Hon kommer snart att behöva köpa en utsläppsrätt om hon ska fortsätta så här.
Allvarligt.
Då är jag nästan hellre fet.
Det blir så dyrt annars.
Spelar ingen roll
Jag har bestämt mej för att tänka på vikten.
Men vad hjälper det?
Ju mer ja tänker desto hungrigare blir jag.
Desto mer fetare blir jag.
Så vad spelar det för roll?
Liten o Envis
Tänkte att jag skulle förgylla bloggvärlden med en inblick i min fantastiska värld som fyrabarnsmamma.
Fast det fungerar väl kanske mest som nån slags terapi för mej. =)
Vi har en tvååring härhemma som tror att hon bestämmer allt.
Hon styr o ställer som nån slags minidiktator här hemma.
Hon bestämmer över det mesta känns det som. Det är antingen på hennes sätt eller inte alls. Om man vill ha en någorlunda fungerande hörsel öven i fortsättningen så brukar vi låta henne få som hon vill. I bland. Ofta.
Hon bestämmer vilka kläder hon ska ha på sig på dagarna,men till skillnad från sin älsta storasyster så är det inte bara klänningar som gäller.
Nä, hon vill klä sig mer naturligt. Naken, rättare sagt.
De som kommer hem till oss får oftast se hennes nakna rumpa. Blyg är hon. Men inte då det gäller detta, nä, hon far omkring som vår egna naken Janne här hemma.
Naturligt är bäst är hennes motto.
Då vi ska gå ut får vi först jaga henne i tio minuter innan vi får hjälpa henne på med kläderna. Under skrik o tjut så klart. Har man sen tur så hinner man klä på sig sina egna kläder innan hon klär av sig naken igen.
Men sen, då hon har kommit ut så är det inga problem. Tills vi ska gå in. Då inträffar nästa världskrig.
Hon gråter o skriker i en timme o man får jaga o lirka.
Snacka om att ha svårt att bestämma sig.
Vi har tre Maine Coon katter.
De får inte bestämma själva då dom ska äta. Eller rättare sagt, när dom ska äta går väl bra , men inte hur dom äter.
Nä, för där står hon, som den värsta mattanten på lågstadiet o portionerar ut deras mat.
Hon matar dom. Och hon har full koll på vem som inte har fått, o vem som tar för mycket.
Då får dom skällning. Om dom inte sköter sig, eller om dom inte äter på kommando.
Dom får väldigt mycket skällning. Tur att dom inte förstår så bra.
Hennes bror, den enda pojken av fyra barn, har det inte lätt han heller. Fast till skillnad från katterna så får han äta själv. Men det är väl också ungefär allt.
Hon styr över denna bror, o ropar : Blabblas MAAAAAAAAT.
Han har det som sagt inte lätt.
Hon är ju samtidigt väldigt go förstårs, men det är svårt att se alla gånger.
Jag, som är hemma med henne hela dagarna får sålla mellan striderna.
Fast jag har länge funderat på hur jag gjorde då jag bestämde själv att det var dags att gå på toa.
Som det är nu går jag lite på kommando. Oftast då hon har kissat så tycker hon att det är min tur: Så, mamma kissa. Nu färdig, torka, säger hon ,o står beredd med papperet i högsta hugg. Sen utbrister hon: Dutti tjej!
Suck....
Det känns som att hon kommer att bli en bra äkta fru en dag. Läget under kontroll liksom.
