Mrsbubbles

Det närmar sig vare sig jag vill eller inte....

Min stora flicka, min vackra skatt, min underbara, goa, galna o otroligt fina flicka flyttar på måndag!
Till USA!!!

Hur vet man att barnen är redo att flyga på sina egna vingar???
Hur vet jag att jag har lärt henne rätt??
Hur vet man att de kan ta vara på sig själv?

Det här var det ingen som talade om för mej då barnen var små.
Att det skulle göra så förbannat ont att släppa dem på egna vingar.
Att man måste lita på dem.

Jag tycker ju själv att jag inte är fullärd. Jag är fortfarande otroligt beroende av mina föräldar.
Kan någon tala om för mej att min dotter klarar av detta äventyr på egen hand.???
Jag har fullt sjå att tänka positiv på vilken otrolig upplevele hon får vara med om.
Jag  har tom svårt att skriva om det här utan att gråta.

Kan någon lära mej att släppa taget.
Kan någon lära mej att hantera paniken.
Snälla, kan någon lugna mej.

Klumpen i halsen släpper ju inte hur mycket jag än sväljer.
O sova, det får jag göra sen.

Det finns ingen som har förberett mej på detta kapitel i föräldraskap.
Det finns ingen som har lärt mej hur jag ska hantera mina känslor nu.
Det finns ingen som kan tala om för mej hur jag ska göra o hur det ska kännas.
Detta är otroligt jobbigt.

Jag vill ju naturligtvis att hon ska åka. Jag vill inte att hon ska ha dåligt samvete för att hon åker.
Hon ska åka, få denna erfarenhet som inte nåt annat kan ge henne.
Men jag kommer att sakna henne.
Åhhh, vad jag kommer att sakna henne.


Hur ska jag få dom i Boston att förstå att det är en del av mitt hjärta som dom får låna.
Hur ska jag få dom att se denna otroligt fina tjej som hon är??
Tänk om dom inte värdesätter henne på samma sätt som vi gör???

Jag vet att hon är nitton år o har skinn på näsan.
Men jag vet också att hon ibland är otroligt liten.
Och jag vet att hon har ett starkt band till mej, till oss, sin familj.
Det kommer att bli jobbigt för oss alla, men vi kommer att klara det.

Hennes syskon kommer att ha blivit ett år äldre då hon kommer hem, tror att det är den biten hon tycker är jobbigast.

Att hennes minsta syster inte kommer att känna igen henne då hon kommer hem igen.

Och hennes trettonåriga syster här hemma. Hon kommer att gråta många dagar nu.

De är som bästa vänner de två. Dom ä inte alls som jag o syrran var då vi var små. Dessa två är som bästa kompisar.

Bråkar sällan, o har otroligt roligt ihop.

Suck.

Det kommer att bli en nyttig erfarenhet för oss alla det här.
Fast just nu känns det inte så.

Klumpen kommer att försvinna. Jag kommer att sluta att gråta.
Och det kommer att bli bra.
Mitt hjärta, min lilla Madick. Det kommer att bli roligt.
Du kommer att få va med om det mest fantastiska saker.
Jag lovar dej, min älskling, att du är värd detta äventyr.

Vi kommer att sakna dej o alla dina fasoner.
Men vi kommer att dela allt du gör där nere o vi kommer att va glad för din skull.

Vi älskar dej!!!
Det vet du.

Men en sak säger jag dej.

Du vågar inte förälska dej i nån amerikan o flytta dit för alltid!!!!