Mrsbubbles

Nu när jag har börjat landa lite efter min svåra barnseparation har jag fått lite tid över att fundera på livet stora frågor.

Jag undrar om man börjar se gammal ut då man inte längre behöver visa leg på systemet?
De senaste gångerna som jag har vart där har kassörskan inte ens visat tillstymmelse till att fundera över hur gammal jag är.
Hmmm....
Och dom ska ju kolla på folk som ser yngre ut än trettio.¨

Så jag som håller på att fundera på att jag möjligen borde tänka på vad jag äter...
Om jag går ner i vikt så blir ju skinnet lösare. Liksom mer skinnlikt. Hängande.
DÅ borde jag väl se lastgammal ut???
Bästa att sluta fundera på att börja tänka på att gå ner i vikt.

Min son berättade om en tant.
- Hon var jättegammal mamma. Säker minst förtio år.
Sen kom det rappt-
- eller som du mamma.

Min man satt kaffet i halsen.
Somliga straffar Gud meddetsamma.

Nu har hon åkt.
Hon har tagit en bit av mitt hjärta med sig.
Men klumpen i magen finns kvar.
Och gråten.


Och tomheten.

Ha de så bra nu, mitt älskade hjärta.
Som jag sa: Jag blir arg på dej om du inte har roligt.

Mammas flicka.

Jag älskar dej.

Det närmar sig vare sig jag vill eller inte....

Min stora flicka, min vackra skatt, min underbara, goa, galna o otroligt fina flicka flyttar på måndag!
Till USA!!!

Hur vet man att barnen är redo att flyga på sina egna vingar???
Hur vet jag att jag har lärt henne rätt??
Hur vet man att de kan ta vara på sig själv?

Det här var det ingen som talade om för mej då barnen var små.
Att det skulle göra så förbannat ont att släppa dem på egna vingar.
Att man måste lita på dem.

Jag tycker ju själv att jag inte är fullärd. Jag är fortfarande otroligt beroende av mina föräldar.
Kan någon tala om för mej att min dotter klarar av detta äventyr på egen hand.???
Jag har fullt sjå att tänka positiv på vilken otrolig upplevele hon får vara med om.
Jag  har tom svårt att skriva om det här utan att gråta.

Kan någon lära mej att släppa taget.
Kan någon lära mej att hantera paniken.
Snälla, kan någon lugna mej.

Klumpen i halsen släpper ju inte hur mycket jag än sväljer.
O sova, det får jag göra sen.

Det finns ingen som har förberett mej på detta kapitel i föräldraskap.
Det finns ingen som har lärt mej hur jag ska hantera mina känslor nu.
Det finns ingen som kan tala om för mej hur jag ska göra o hur det ska kännas.
Detta är otroligt jobbigt.

Jag vill ju naturligtvis att hon ska åka. Jag vill inte att hon ska ha dåligt samvete för att hon åker.
Hon ska åka, få denna erfarenhet som inte nåt annat kan ge henne.
Men jag kommer att sakna henne.
Åhhh, vad jag kommer att sakna henne.


Hur ska jag få dom i Boston att förstå att det är en del av mitt hjärta som dom får låna.
Hur ska jag få dom att se denna otroligt fina tjej som hon är??
Tänk om dom inte värdesätter henne på samma sätt som vi gör???

Jag vet att hon är nitton år o har skinn på näsan.
Men jag vet också att hon ibland är otroligt liten.
Och jag vet att hon har ett starkt band till mej, till oss, sin familj.
Det kommer att bli jobbigt för oss alla, men vi kommer att klara det.

Hennes syskon kommer att ha blivit ett år äldre då hon kommer hem, tror att det är den biten hon tycker är jobbigast.

Att hennes minsta syster inte kommer att känna igen henne då hon kommer hem igen.

Och hennes trettonåriga syster här hemma. Hon kommer att gråta många dagar nu.

De är som bästa vänner de två. Dom ä inte alls som jag o syrran var då vi var små. Dessa två är som bästa kompisar.

Bråkar sällan, o har otroligt roligt ihop.

Suck.

Det kommer att bli en nyttig erfarenhet för oss alla det här.
Fast just nu känns det inte så.

Klumpen kommer att försvinna. Jag kommer att sluta att gråta.
Och det kommer att bli bra.
Mitt hjärta, min lilla Madick. Det kommer att bli roligt.
Du kommer att få va med om det mest fantastiska saker.
Jag lovar dej, min älskling, att du är värd detta äventyr.

Vi kommer att sakna dej o alla dina fasoner.
Men vi kommer att dela allt du gör där nere o vi kommer att va glad för din skull.

Vi älskar dej!!!
Det vet du.

Men en sak säger jag dej.

Du vågar inte förälska dej i nån amerikan o flytta dit för alltid!!!!

Har ju inte så många bilar att skjutsa arselet i nuförtiden sen saaben la av.

Har åkt ett par dagar i svärfars Golf.
I kväll har jag, min tvååring åkt o hämtat ett klösträd till mina coonisar.
Modell större.
Plus en jävla kattlåda.

Tur att polisen var mindre effektiv idag. Och tur att ingen som känner mej såg mej då jag kom farandes med Afganistanpackning.

Fast det var nog inte nån som skulle undra.

Nu håller jag på att skruva upp den faan.
Resultat hittils: En bula i pannan o ett klämt finger.

Man ska inte hålla på själv.
Min tvååring satt i soffan o tittade med sina största ögon.
Efter ett tag kom det: - Men nuuu lägger du av!!!
 Och sen: -Nu blir jaa bannad dej!

O de ville jag ju inte så jag har tagit mig en välbehövlig paus!!!

Tur min man slutar snart. O tur att han inte vet nåt om mitt nya tilltag än.

Och tur att han älskar mej så otrolig mycket.

Hoppas att han vet om det!

Samma kväll som min älskade kusse kom så kom oxå min bäste killkompis.
Han är ju kille. Men han går ändå att prata med =)
Fast det kanske är för att han eg är lite femenim i sina tankar? Eller så är han som en del killar.... Väluppfostrad!

I af, där satt vi o hade en djup nostalgi kväll. Lundell. Ulf Lundell.
Förenat med religion i vår familj.
Eller rättare sagt...i mitt liv!

Min make är inte fullt lika imponerad.

Min kusin älskar denna Lundell lika mycket som jag. Nästan.

Vi hade satt på en av alla min mp3 skivor med denna sköna karl. Gjorde nu vårt bästa att få min vän lika imponerad.

De blev han. Nästan.

Min kusin tjatade o tjatade på honom att han skulle ta en grogg o sova på soffan. Det gör ju inget.
Efter tjat bestämde han sig för att de var nog lugnast att göra som vi sa. För att få tyst på oss, antar ja.

Han fick en grogg i handen, o sen fick han snällt sitta  i sin soffa o lyssna på hur fint vi sjöng. O våra berättelser om alla konserter vi vart på. Klockan var väl två.

Han drack upp den groggen o fick en ny. Hann halvvägs på den.
Då sa min kusin : Nä, nu ska vi sova!
Där satt min vän, som min kusin har tjatat på att han ska va kvar.
 Han hann inte ens dricka upp den goda groggen som han hade fått förrän de var dags att gå o sova!

Stackars karl!
Han fick va vaken knappt en timme sen han bestämde sig för att va kvar.

Då åkte vi i säng. Alla tre!
Min kusin är väldigt bestämd av sig, så de var de ingen ide´att protestera.

Tur att jag är van.
O tur att min vän är väluppfostrad.

Tänkte att jag skulle förgylla bloggvärlden med en inblick i min fantastiska värld som fyrabarnsmamma.

Fast det fungerar väl kanske mest som nån slags terapi för mej. =)

Vi har en tvååring härhemma som tror att hon bestämmer allt.
Hon styr o ställer som nån slags minidiktator här hemma.
Hon bestämmer över det mesta känns det som. Det är antingen på hennes sätt eller inte alls. Om man vill ha en någorlunda fungerande hörsel öven i fortsättningen så brukar vi låta henne få som hon vill. I bland. Ofta.

Hon bestämmer vilka kläder hon ska ha på sig på dagarna,men till skillnad från sin älsta storasyster så är det inte bara klänningar som gäller.
Nä, hon vill klä sig mer naturligt. Naken, rättare sagt.
De som kommer hem till oss får oftast se hennes nakna rumpa. Blyg är hon. Men inte då det gäller detta, nä, hon far omkring som vår egna naken Janne här hemma.
Naturligt är bäst är hennes motto.
Då vi ska gå ut får vi först jaga henne i tio minuter innan vi får hjälpa henne på med kläderna. Under skrik o tjut så klart. Har man sen tur så hinner man klä på sig sina egna kläder innan hon klär av sig naken igen.
Men sen, då hon har kommit ut så är det inga problem.  Tills vi ska gå in. Då inträffar nästa världskrig.
Hon gråter o skriker i en timme o man får jaga o lirka.
Snacka om att ha svårt att bestämma sig.

Vi har tre Maine Coon katter.
De får inte bestämma själva då dom ska äta. Eller rättare sagt, när dom ska äta går väl bra , men inte hur dom äter.
Nä, för där står hon, som den värsta mattanten på lågstadiet o portionerar ut deras mat.
Hon matar dom. Och hon har full koll på vem som inte har fått, o vem som tar för mycket.
Då får dom skällning. Om dom inte sköter sig, eller om dom inte äter på kommando.
Dom får väldigt mycket skällning. Tur att dom inte förstår så bra.

Hennes bror, den enda pojken av fyra barn, har det inte lätt han heller. Fast till skillnad från katterna så får han äta själv. Men det är väl också ungefär allt.
Hon styr över denna bror, o ropar : Blabblas MAAAAAAAAT.
Han har det som sagt inte lätt.

Hon är ju samtidigt väldigt go förstårs, men det är svårt att se alla gånger.
Jag, som är hemma med henne hela dagarna får sålla mellan striderna.
Fast jag har länge funderat på hur jag gjorde då jag bestämde själv att det var dags att gå på toa.
Som det är nu går jag lite på kommando. Oftast då hon har kissat så tycker hon att det är min tur: Så, mamma kissa. Nu färdig, torka, säger hon ,o står beredd med papperet i högsta hugg. Sen utbrister hon: Dutti tjej!
Suck....

Det känns som att hon kommer att bli en bra äkta fru en dag. Läget under kontroll liksom.