Mrsbubbles

Men jag känner att jag har så mycket som jag måste ösa ur mej, så jag får dela upp det på två inlägg. Riskerar att överanstränga min smstumme annars. Och då blir det riktig katastrof.

Hursom, om man som jag blivit välsignad med fyra barn (undrar eg varför det heter välsignad, det gör ju förbannat ont) så har men ju en hel del historier som inträffat under åren. Och eftersom att jag inte har fått fullt utvecklad demens än, så kan jag ju dela med mej innan det bryter ut på allvar.

Det är lustigt att fyra barn kan bli så olika i sättet. Min älsta, nittonåringen där, hon var ju som sagt en lite knepig unge då hon var liten.
Jag minns den dagen då hon fick dagis, då de ringde från kommunen o talade om att det var dags. Jag ringde till min mamma o stortjöt. Jag var helt knäckt att min lilla sagotrollsunge skulle lämnas bort till en kommunal instution. Det visade sig gå väldigt bra, o det var nog väldigt nyttigt för henne. Eller mej.

Hon var ju alldeles tokig  i de flesta sagor från Astrid 'lindgren. Utom Karsson på taket o bröderna 'Lejonhjärta eller nåt annat med otäcka killar i. Men alla filmer som innehöll flickor med klänningar o vackra tofsar o rosa rosetter o så, de gick hem hos henne.  Varje dag var det en pina att få på henne kläderana som jag tyckte att  hon skulle ha.
Hon vägrade att ha nåt annat än klänningar. I ett par år!!!

När vi frågade henne vad hon önskade sig då hon fyllde tre år svarade hon: 
Jag behöver en stryka ( strykjärn)

Jag antar att hon tyckte att jag skötte den delen dåligt.


Jag blev ensamstående mamma med henne då hon var knappt två år. O som ung tjugoåring så fanns det nog inte många som trodde på mej.
Men denna flicka är min stolthet!
Hon blev helt riktig ändå!
På nåt konstigt sätt så rodde jag det i hamn.

Detta trots att jag är en hel katastrof på att komma ihåg saker. Eller att komma i tid.
Det lyckas jag aldrig med.
Och trots att jag aldrig nånsin har vart en sån sandlådemamma,jag tycker verkligen inte att det är roligt att leka  sandlådan.
Och trots att jag inte kan rita alls. Jag gjorde en jättefin hund till henne en gång. Det trodde hon var en gris.
Det var då mina konstnärsdrömmar blev begravd.
Och framför allt: Trots att jag gapflabbar då jag blir rädd!
Jag glömmer aldrig då vi var i en pulkabacke full med präktiga föräldrar.
Jag skulle dra henne upp, o hon satt på boben. Snöret lossnade mitt i halva backen, o ungen glider bakåt, jättefort, ner mot träden. Alla duktiga föräldrar stod där uppe o ropade åååhhh. JAG å andra sidan satte i gång att skratta, fullkomligt hysteriskt. Nu, i efterhand så kan jag tycka att hon såg ju faktiskt lite rolig ut då hon åkte bakåt i full fart.
Men då. för arton år sen så skrattade jag ju för att jag var så rädd.

Och så har det ju fortsatt, så fort jag blir rädd, så får jag väldigt roligt.
Eller så är jag helt enkel korkad.

Innan jag somnar, måste jag bara säga en sak till.
Det måste ju vara roligt att vara mormor till mina barn.
När min älsta var liten så sa hon till mej att jag hade lika långa tuttar som mormor. Jag har sedan dess undrat vad hon menade med långa.....
I samma veva satt hon i sin mormors knä o sa:
Mormor, du har en finne på hakan.
Mormor drog med ´fingrarna över hakan o sa frågande : Har jag?
Varav jäntan snabbt svarar : Nejje, inte där..... på den ANDRA hakan.

Då hade vi andra rysligt svårt att hålla oss kan jag säga.

Nä, men nu då.

Kudden, ropar högt efter mej.


Återkommer i morgon.

Godnight folks