För jag är ju inte som andra jag...

Som sagt.
Fyra barn. Många barn. I varierande åldrar, så klart =)
Hursom....många föräldramöten, insamlingar, träningar, o mycket socialt engagemang.

Jag måste säga att jag är TOTALT värdelös på detta kapilel av föräldrarbiten.
Jag hatar allt detta kom i hågande.
Som sagt, möten o träningar o allt annat som liksom följer med våra guldklimpar.

Det finns föräldrar som sätter upp sina lappar, som skriver in i almanackan då det är nåt o som har barnens schema uppsatt på väggen hemma. Då vet dom exakt vilken dag det är utedag med matsäck i skolan. Eller idrott.
Eller allt annat dom hittar på där.

Jag har oxå barnens schema uppsatt hemma. På insidan av ett köksskåp, bredvid matsedeln, så jag behöver bara öppna en dörr o titta.
Det glömmer jag bort.
Vi har en jättefin almanacka på väggen.
Den är tom.
O det där med matsäck.....suck. Jag skulle få IG direkt kan jag säga.

Och sen till råga på allt är jag ju en tidsoptimist i fingerspetsarna.
Jag är totalt inkompetent på att räkna ut när jag måste åka hemifrån för att komma i tid.
Och om jag kommer i väg som jag ska, så har jag glömt bort att tanka, eller nåt annat spännande.
Så kommer jag försent ändå.
Alla våra klockor här hemma går före sin tid.
Det hjälper inte, för det har jag ju lärt mej.
Att de ändå inte går rätt, menar jag.

En gång skulle jag vara duktig då vår trettonåring skulle till tandläkaren.
Vi var bara tre minuter för sen. Då, när vi satt där o väntade kom det ut en sköterska o såg så brydd ut.
Jag sa att vi hade tid o då svarade hon att nu hade de minsann stängt för lunch.
Våran tid var om en timme.
Men jösses. De blev ju inget bättre.

Eller då jag skulle till tandis o vår nittonåring var sex år. Jag sov över naturligtvis, vaknade fem i tio. Ringde i panik till tandläkaren o frågade vilken tid jag skulle vara där. Det var nångång runt tio,visste jag.
Ja, svarade människan i luren. Klockan fem över tio ska du vara här. Hinner du?
Jadå,inga problem, svarade jag.
Men hur jävla korkad är jag? I vild panik skrek jag till dottern, fort, fort, spring.
Då bodde vi alldeles i närheten av tandis, så det var gåavstånd.
Exakt fem över ramlade vi in där.
Jag suckade o drog en harang om att barnvakten hade ringt i sista minuten o sagt att hon inte kunde komma. Därför blev vi sen. De trodde på mej, till min lycka.
Då, då jag ligger där, fullproppad med slangar o prylar i munnen o absolut inte kan försvara mej, hör jag min dotter som sitter på stolen bakom:
Jag har ont i magen.
Jaha? svarade sköterskan.
Dottern svarar: Ja, jätteont. Jag fick ingen mat i morse, för min mamma sov över o vi fick springa hit.
Vad skulle jag säga?


Jag lever i ett totalt kaos. En slags skyddad verkstad där inte tider finns.
Det är ärftligt.
JAg vet, för då äldsta skulle konfirmeras så blev jag så brydd då mina föräldrar satt på första parkett.
Det händer sällan att de kommer i tid, tro mej.

Hur gick det här till, frågade jag min pappa.
Vet ni vad han hade gjort?
Han hade sagt till mamma att det började en timme tidigare än vad det skulle!

Min pappa är den enda mannen jag känner som är smart o kan tänka själv!







Kommentarer
Postat av: 3´s

Men du gör alltid ett underbart jobb!
Du e bäst

2008-03-20 @ 15:23:43
URL: http://pokonis.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0