Mrsbubbles

I dag för nitton år sedan föddes min förstfödda.
Jag var själv bara arton år, o fattade nog aldrig vilken resa detta skulle bli.
Hon föddes med navelsträngen i ett hårt grepp. Så har det förblivit. Hon har ett otroligt band till sin mamma. Och jag till henne, naturligtvis.
På ett sätt så markerade hon redan från början exakt hur envis o målmedveten hon skulle bli.
Hursom.

Vi har gått igenom otroligt mycket, hon o jag. Så otroligt lika är vi. Både på insidan o utsidan. Både på gott o ont.

Så här i efterhand så känns det som att det har gått otroligt fort, denna tiden.
Det var ju trots allt nitton år sedan jag låg som jordens lyckliga mamma med en liten vacker guldklimp på armen.
Jag lovade henne då att jag skulle göra allt jag kunde för att inget ont skulle hända henne, o att aldrig nån skulle få såra henne.

Detta löfte visade sig vara otroligt svårt att hålla.

Det finns ingenting i världen som gör så ont i hjärtat på mej som när någon eller något sårar mina barn.
Hur gärna man än skulle vilja o hur mycket man än försöker så kan man aldrig hindra dem från att uppleva svek, lögner, våld, bli sviken o besviken, sårad, ensam o lämnad.
Kunde jag så skulle jag stå framför mina barn, i alla val o beslut dom gör o skydda dem från sånt som kan gå fel.
Och skydda dem från alla faror o idioter som finns runtomkring dem.

Men det kan man ju inte göra, utan jag kan bara hoppas att jag har lärt dem att stå rakryggade, att de är unika.
Och att ingen får behandla dem illa.
Livet gör ont. Men jag vill att de ska känna att jag alltid finns här, alltid. Dygnet runt o överallt. Där de behöver mej finns jag, när de behöver det.
Mina barn har gjort mej till den person jag är.
Och jag lovar att det inte finns nån som är stoltare över sina barn än jag =)

Jag vill kunna titta mina barn i ögonen och säga med gott samvete att jag har gjort allt jag kan för dem.
Och de ska kunna säga tillbaka att de vet att jag alltid finns där.

Min älsta har ju vart ett provbarn. Som alla första barn i en syskonskara har hon liksom fått vart den som man har tränat sig på. Hon har fått bana väg till sina syskon.
Det var ju länge bara hon o jag, eftersom att hennes pappa o jag gick i från varandra innan hon var två.
Jag var ung, utan nån som helst erfarenhet av barn.

På något sätt så rodde jag det i land.
Med facit i hand så måste jag faktiskt säga att jag har lyckats jävligt bra!

Hon har växt upp till en otroligt fin människa, en fullkomligt lysande liten person.
En person som jag med stolthet kan skrika ut till hela världen att hon är min dotter.
Hon är min!!!!


Det här gjorde vi bra gumman!
Du och jag!!!!


Jag älskar dej!
Mer än jag kan säga, o mer än jag kan visa.

Grattis min stora vackra unge!