Countryfestival.
Vår älsta har vart hem o gästspelat lite.
Det betyder: Komma hem, tömma två väskor med kläder på hallgolvet, o sen glömma att tallrikar o bestick inte flyttar sig själv till diskmaskinen.
Fast det är ju roligt oxå så klart!!!
Framför allt att hon har körkort.
På torsdagkväll ringde mamma o kollade om vi kanske ville följa med till Furuvik dagen efter.
Mjo, det är väl klart att vi ville.
Fast problemet blev stort för vår älsta. Hon hade ju spikat schema den här dagen hon hade hemma.
Efter moget övervägande bestämde hon sig att följa med
På morgonen ringde mamma o sa att vi måste va i parken före kl tre, för efter de så kostade det dubbelt så mycket.
Men jahaaaraaa.
Vår nittonåring hade ju som sagt spikat schema o skulle absolut in till sin kompis som nyss fått barn.
Jag sa: Ni måste va hemma senast tio i två. För då måste vi åka.Ja, det är lugnt, svarade hon.
Det är det som det inte är riktigt då hon säger så.
Tio i två ringde mamma: Börjar ni bli klara?
- Jadå, svarade jag. Jag har läget under kontroll.
Vilken lögn.
Sanningen var den att mina barn fortfarande inte hade kommit hem. De tre som skulle va med hade fortfarande inte bytt om.
När de kom hemfarandes så sa trettonåringen: Jag måste duscha jag med. Hon hade sovit i en kompis sommarstuga i några nätter o luktade skogshuggare.
Jamen Herre.
Skynda, skynda. Flå, flå.
Vi kom i väg efter en evighet, o jag lovar att svärfars golf aldrig har gått så fort.
Instruerade barnen som satt i bak att de skulle hålla ögonen öppna efter civilspanare. Talade om hur du skulle kunna se ut.
När vi närmade oss Parken så sa jag till flickorna: Ni får springa upp o säga att vi kommer, men att det är kö vid automaten på parkeringen. Det var alltså bara fråga om minuter innan vi skulle behöva betala dubbelt så mycket.
Sagt o gjort... Flickorna rusade ur bilen o full fart mot biljettluckan.
O dom lyckades!!!!
Vi sprang som idioter upp för att de skulle förstå att vi faktiskt stod o krånglade som tokar vid automaten.
När vi lugnade oss sa min mamma: Tänk att det alltid ska va på maginalerna. Suck......
Väl därinne var det som att kliva in i en västernfilm. Jösses vad mycket roliga människor det finns. I alla färger o former. Samtliga med hatt.
Senare på kvällen då vi stod där o lyssnade på hästjazzen upptäckte jag till min glädje att det var Jan E som var speaker. Lennart Jähkel.
Men vilken karl!!!!!
Han får ju de flesta andra killar att blekna. Utom min egen så klart. Har är ju en Jäkel han med ju.
Jag fick syn på denne man då han klivit av scenen. Gick med bestämda steg fram till honom o sa:
- Jag vet att jag egentligen är för gammal för sånt här, o eg ska jag skämmas, men skulle vi kunna knäppas.???
Men varför gör jag saker o ting?????
Varför kan jag inte va en normal tillbaka dragen liten countrydonna jag med???
Nähäääruuuu. De ska du inte tro.
Han svarade så klart att det gick bra, o jag ropade på min mamma.
Han sken upp som en sol, o högg tag i henne o gav henne världens kram. Jag fotade.
Sen sa jag...men det var ju jag.... det är ju min.... de där är ju....
Han ställde sig bredvid mej ,o mamma fick knäppa ett kort.
Fast han ser inte lika glad ut på det.
På kortet med min mamma ser an ut att trivas alldeles utmärkt.
Han tyckte nog att hon var en otroligt vacker kvinna.
Det är hon ju så klart. Världens finaste.
Men jag trodde inte att jag skulle bli brädad av na.
Vilken karl!!!
En riktigt Jähkel.
Det betyder: Komma hem, tömma två väskor med kläder på hallgolvet, o sen glömma att tallrikar o bestick inte flyttar sig själv till diskmaskinen.
Fast det är ju roligt oxå så klart!!!
Framför allt att hon har körkort.
På torsdagkväll ringde mamma o kollade om vi kanske ville följa med till Furuvik dagen efter.
Mjo, det är väl klart att vi ville.
Fast problemet blev stort för vår älsta. Hon hade ju spikat schema den här dagen hon hade hemma.
Efter moget övervägande bestämde hon sig att följa med
På morgonen ringde mamma o sa att vi måste va i parken före kl tre, för efter de så kostade det dubbelt så mycket.
Men jahaaaraaa.
Vår nittonåring hade ju som sagt spikat schema o skulle absolut in till sin kompis som nyss fått barn.
Jag sa: Ni måste va hemma senast tio i två. För då måste vi åka.Ja, det är lugnt, svarade hon.
Det är det som det inte är riktigt då hon säger så.
Tio i två ringde mamma: Börjar ni bli klara?
- Jadå, svarade jag. Jag har läget under kontroll.
Vilken lögn.
Sanningen var den att mina barn fortfarande inte hade kommit hem. De tre som skulle va med hade fortfarande inte bytt om.
När de kom hemfarandes så sa trettonåringen: Jag måste duscha jag med. Hon hade sovit i en kompis sommarstuga i några nätter o luktade skogshuggare.
Jamen Herre.
Skynda, skynda. Flå, flå.
Vi kom i väg efter en evighet, o jag lovar att svärfars golf aldrig har gått så fort.
Instruerade barnen som satt i bak att de skulle hålla ögonen öppna efter civilspanare. Talade om hur du skulle kunna se ut.
När vi närmade oss Parken så sa jag till flickorna: Ni får springa upp o säga att vi kommer, men att det är kö vid automaten på parkeringen. Det var alltså bara fråga om minuter innan vi skulle behöva betala dubbelt så mycket.
Sagt o gjort... Flickorna rusade ur bilen o full fart mot biljettluckan.
O dom lyckades!!!!
Vi sprang som idioter upp för att de skulle förstå att vi faktiskt stod o krånglade som tokar vid automaten.
När vi lugnade oss sa min mamma: Tänk att det alltid ska va på maginalerna. Suck......
Väl därinne var det som att kliva in i en västernfilm. Jösses vad mycket roliga människor det finns. I alla färger o former. Samtliga med hatt.
Senare på kvällen då vi stod där o lyssnade på hästjazzen upptäckte jag till min glädje att det var Jan E som var speaker. Lennart Jähkel.
Men vilken karl!!!!!
Han får ju de flesta andra killar att blekna. Utom min egen så klart. Har är ju en Jäkel han med ju.
Jag fick syn på denne man då han klivit av scenen. Gick med bestämda steg fram till honom o sa:
- Jag vet att jag egentligen är för gammal för sånt här, o eg ska jag skämmas, men skulle vi kunna knäppas.???
Men varför gör jag saker o ting?????
Varför kan jag inte va en normal tillbaka dragen liten countrydonna jag med???
Nähäääruuuu. De ska du inte tro.
Han svarade så klart att det gick bra, o jag ropade på min mamma.
Han sken upp som en sol, o högg tag i henne o gav henne världens kram. Jag fotade.
Sen sa jag...men det var ju jag.... det är ju min.... de där är ju....
Han ställde sig bredvid mej ,o mamma fick knäppa ett kort.
Fast han ser inte lika glad ut på det.
På kortet med min mamma ser an ut att trivas alldeles utmärkt.
Han tyckte nog att hon var en otroligt vacker kvinna.
Det är hon ju så klart. Världens finaste.
Men jag trodde inte att jag skulle bli brädad av na.
Vilken karl!!!
En riktigt Jähkel.
Kommentarer
Trackback
